Idas Blogg

I förrgår så var jag hemma hos mamma för hon var ledig, var en sväng i skogen och så.

Vid ett ringde pappa och sa att han skulle till farfar för han var dålig.

En timma efter det ringde mamma till pappa för att höra hur det var med farfar.

Vid klockan ett hade farfar dött en stund. Sen hade han helst plötsligt vaknat till liv igen. Helt sjukt.

När mamma ringde pappa var farfar knappt vid medvetande och kunde inte prata normalt.

Så Joakim fick hämta Oskar i Nässjö och så åkte vi till Vrigstad, när vi kom fram hade farfar blivit mycket bättre, han kunde prata och var inte längre blå eller grå i ansiktet.

Vi satt och pratade med honom i flera timmar och han var ganska klar i huvudet.

En gång under tiden som jag var där så fick han en sån där kramp igen i hela kroppen, jag tittade inte, men jag såg när den började, och fy vad hemskt det var att se.

Runt klockan sju skjutsade Joakim och jag Oskar till träningen och sen åkte vi hem.

Farfar var mycket bättre och man kan ju inte sitta där i all evighet, han kanske skulle dö fem minuter senare, eller två år senare.

Så jag sa sov så gott till farfar och sen åkte vi

Mamma åkte väl hem runt halv elva tror jag, då skrev hon att han sov och var ganska bra.

Efter en ganska lång tid lyckades jag somna.

Vaknade igen vid 04:20 av att pappa ringde, då hade farfar somnat in för alltid.

Han hade fått flera kramper under kvällen, men till sist hade han somnat och några timmar senare dog han.

Hela kvällen hade han pratat om att det var så skönt att vi alla var där, förutom min kusin och hennes familj som inte kunde komma, men dom pratade han med på telefon.

Han visste nog att han skulle dö.

Som tur är så hade ju farfar och farmor redan bestämt hur deras begravningar skulle vara, så ingen behövde tillbringa en halv dag åt att sitta på begravningsbyrån och prata om det, det räckte med en timma.

Något av det värsta de två senaste dagarna har varit att se min pappa och min farbror så svaga.

Dom två har varit de i min uppväxt som alltid har varit starka. Dom har aldrig gråtit innan, förutom när farmor dog då.

Att se dom två så förstörda, då blir man helt knäckt själv.

Nu känns allt konstigt.

Har ingen lust att göra nåt.

Det är iallafall skönt att det gick ganska fort. Och han dog när han sov, inte när han hade kramp eller nåt sånt. Och ända sen farmor dog för nästan exakt tre år sen så har han velat dö.

Han har inte direkt gått omkring och bara hatat livet, han har varit positiv och glad, men han har hela tiden sagt att han inte vill leva längre. Så han har ju fått som han vill.

Men jag saknar honom.

Dom sista timmarna hade han svamlat om en massa saker från hans liv. Antar att allt flög genom hans huvud.

Han hade sträckt armarna uppåt flera gånger, jag undrar om han såg farmor framför sig och sträckte sig mot henne?

Jag vill tro det iallafall.. :)

Nu sitter jag bara och väntar på att Jocke ska komma hem.

Det är svårt att sitta här ensam.

Allt går i perioder. Just nu känner jag min bara tom och jag orkar inte gråta, för en timma sen låg jag som en annan bebis på golvet och skrek, en stund innan det var jag bara tom. Så var hela gårdagen också, och jag antar att det kommer hålla på så ett tag till.

Nu ska jag gå ut med Hanke i snön och busa lite, det är ju tur att någon förutom Sanna gillar denna äckliga vita sörja.. :) Jag antar att ingen har orkat läsa hela inlägget. Jag hade nog inte orkat det. Men det kändes bra att skriva av sig iaf..