Zingo.
I måndags var det tänkt att mamma och jag skulle ut och plocka lite lingon.
Istället möttes jag av stackars lilla Zingo som knappt kunde gå.
Hans bakdel så väldigt konstig ut, det var som om hela hans högra sida lutade innåt.
Mamma och pappa kom hem bara några minuter efter mig och vi fick ta det hemska beslutet att Zingo skulle få somna in redan samma kväll..
Var meningen att det skulle bli om ca två veckor, men som han såg ut att må så fick det bli akut.
Det var hemskt att se honom. Han försökte gå, men föll hela tiden ihop.
Nu har det gått två dagar och allt börjar kännas lite, lite bättre.
Ska jag vara ärlig så har jag nästan gråtit konstant när jag inte har varit i skolan.
Första natten var värst. Sov nog inte mer än någon timma och kunde inte sluta tänka på all skit man inte ska tänka på.
Morgonen därpå var första dagen i skolan så det fanns inte så mycket annat att göra än att gå dit alldeles rödgråten och försöka hålla sig vaken.
Usch. Han har ju alltid funnits. Jag har inget minne av mitt liv innan han fanns, eller jag minns faktiskt den dagen vi åkte och tittade på honom.
Det var min födelsedag och varken Oskar eller jag visste något.
När Zingo kissade i mammas knä så var det väl bestämmt vilken av dom vi skulle ha. haha. (Jag hoppas att mamma och pappa tänkte på andra egenskaper också :p)
Allting känns bara väldigt tungt just nu.
Zingo var den perfekta hunden. Han lärde sig grundlydnad på nån timma ungefär, han kissade inne en gång innan han blev rumsren. Han har aldrig någonsin gjort någon annan något, trots att han har blivit biten av andra hundar två gånger. Jag minns att han alltid kom och ville busa när man satt och grät när man var liten. Busig var han in i det sista..
Jag är ganska säker på att jag aldrig någonsin kommer äga en sån hund.
Sen har jag kommit och tänka på att det säkert kommer bli sjukt mycket värre först när Bigglez dör, min första egna hund. Sen när Hanke dör vet jag inte vad jag kommer göra.
Vi lever ju typ i symbios med varandra. haha. (nu kom jag och tänka på Peter..)
Det är Hanke och matte mot världen. Även om jag hatar honom mer än pesten ibland.
Det blev inte ett så sorgsligt inlägg som jag trodde. Även om inte allt kanske är sådär jätteuppigande.
Vad jag saknar dig!
Istället möttes jag av stackars lilla Zingo som knappt kunde gå.
Hans bakdel så väldigt konstig ut, det var som om hela hans högra sida lutade innåt.
Mamma och pappa kom hem bara några minuter efter mig och vi fick ta det hemska beslutet att Zingo skulle få somna in redan samma kväll..
Var meningen att det skulle bli om ca två veckor, men som han såg ut att må så fick det bli akut.
Det var hemskt att se honom. Han försökte gå, men föll hela tiden ihop.
Nu har det gått två dagar och allt börjar kännas lite, lite bättre.
Ska jag vara ärlig så har jag nästan gråtit konstant när jag inte har varit i skolan.
Första natten var värst. Sov nog inte mer än någon timma och kunde inte sluta tänka på all skit man inte ska tänka på.
Morgonen därpå var första dagen i skolan så det fanns inte så mycket annat att göra än att gå dit alldeles rödgråten och försöka hålla sig vaken.
Usch. Han har ju alltid funnits. Jag har inget minne av mitt liv innan han fanns, eller jag minns faktiskt den dagen vi åkte och tittade på honom.
Det var min födelsedag och varken Oskar eller jag visste något.
När Zingo kissade i mammas knä så var det väl bestämmt vilken av dom vi skulle ha. haha. (Jag hoppas att mamma och pappa tänkte på andra egenskaper också :p)
Allting känns bara väldigt tungt just nu.
Zingo var den perfekta hunden. Han lärde sig grundlydnad på nån timma ungefär, han kissade inne en gång innan han blev rumsren. Han har aldrig någonsin gjort någon annan något, trots att han har blivit biten av andra hundar två gånger. Jag minns att han alltid kom och ville busa när man satt och grät när man var liten. Busig var han in i det sista..
Jag är ganska säker på att jag aldrig någonsin kommer äga en sån hund.
Sen har jag kommit och tänka på att det säkert kommer bli sjukt mycket värre först när Bigglez dör, min första egna hund. Sen när Hanke dör vet jag inte vad jag kommer göra.
Vi lever ju typ i symbios med varandra. haha. (nu kom jag och tänka på Peter..)
Det är Hanke och matte mot världen. Även om jag hatar honom mer än pesten ibland.
Det blev inte ett så sorgsligt inlägg som jag trodde. Även om inte allt kanske är sådär jätteuppigande.
Vad jag saknar dig!
Kommentarer
Trackback
