Hanke.
Var ute och gick en liten sväng med honom nu och mötte en bekant som stannade och pratade en stund.
Hanke skällde konstant på honom och när han satte sig ner för att hälsa så backade Hanke, men fortsatte skälla som en idiot.
Efter det såg vi en hund som Hanke bara var tvungen att skälla ut. Han skällde inte lika mycket som förr iofs, men han går ju upp så i varv!
Det gör även mig stressad och det gör inte situationen ett dugg bättre.
Ibland känns det som om det inte händer nåt med våran träning.
Jag spenderar ca 2 timmar om dagen åt att träna, träna, träna. Utan att det ger ett skit.
Tänker jag efter så vet jag ju att det gör skillnad.
Annars skulle jag aldrig orka hålla på med det.
Blocketannonsen skulle varit inne för ett år sen :p haha.
Jag har haft Hanke i snart två år.
Han har utvecklats enormt.
I början kunde vi inte passera en cykel, en hund, en pensionär, en läskig gubbe, en invandrare (låter kanske lite mysko men så var det), en rullator, ett barn, en rullstol, en handikappad, absolut inte en arbetsklädd människa, en katt, en barnvagn. Vad som helst.
Han gjorde utfall mot allt. Stressen gick upp i 100%, han skällde, kastade sig i kopplet och lugnade inte ner sig innan nästa störning dök upp.
Promenader var det värsta som fanns och såg jag nåt som skulle göra situationen jobbig sprang jag hellre ut på ett minfällt än tvingades hantera situationen. haha.
Okej, så farligt var det inte :p
Jag tog mitt ansvar som hundägare och tränade bort sjukt mycket av det.
Men sen kom vi till en punkt där ingenting hände.
Då kom Åsa in i bilden och hjälpte oss jättemycket.
Och med hennes tips är jag helt säker på att Hanke kommer bli en toppenhund tillslut.
Men ibland när man får ett bakslag känns det som om man vill kasta hunden i närmsta soptunna.
Det är då man får försöka tänka på det positiva.
Som igår tex, när vi mötte en hund, hörde 2 skälla, passerade ca 6 gormande hundar på andra sidan staketet, hälsade på 4 kvigor (att jag vet att det var kvigor och inte kor är nästan pinsamt :p Fast ändå är jag lite stolt över det. haha) och såg ett rådjur springa över vägen 15 meter framför oss utan att Hanke öppnade munnnen.
Då är livet underbart.
Hmm.. Jag tror inte att någon orkade läsa igenom detta ointressanta inlägget. Men det skiter jag i :p
Monstret jag spenderar mina dagar tillsammans med. Kan upplysa alla intresserade av att cykelträningen har gett reslutat och Hankes lårmuskler har börjat biffa till sig lite. :p
Jag orkade läsa ;) hur jag vet hur de kan vara, men jag är säker på att vi båda går mer framåt en bakåt, och när du skriver hur mkt du tränar, då skäms jag.. humm, undra om man är en dålig hundmänniska ifall man inte går kilomer, långa promenader varje dag, ifall man inte tränar jämt osv.. jag och viggo är ute och går med de är olika hur mkt hur ofta samma med träningen, de blir träning på olika nivåer, iblande blir de mer gos, ibland sköter han sig typ sj, låter kanske konstigt, men han har liksom inget behov av de på de sättet, vissa dagar vill han ligga och sova, när ja vill träna osv.. han blir inte knäpp av att inte hålla på varje, eller är detta en undanflykt? inte enligt mig sj, då de är ja som känner Viggo , och jag prioriterar han oftast först! de bli lek, promenader, motioner på olika sätt, vist kan även jag skärpa till mig, men så som vi har de nu, trivs både han å jag med, vad ja kan se i alla fall.
Haha, jag tror inte du är en dåligt hundmänniska :)
Hundar är ju väldigt olika, Hanke skulle får damp om jag inte lägger ner en massa tid på honom, däremot min beagle kan ligga i soffan en hel dag utan att säga ett ord..
Sen att mina föräldrar kan låta honom gå flera dagar utan att det händer speciellt mycket i hans liv, det är väldigt synd, för även om han inte säger nåt, så tror jag inte att det är ett kul liv :)
